Reportage från vinterträff i Motala nov 2019

Av Håkan Skogstjärna. Bilder Máire Skogstjärna

Vad händer i Motala en helg i början på november?

Inte speciellt mycket om man jämför med en helg i juli, men det gjorde inte så mycket då det blev så mycket enklare att få kontakt med likasinnade OE-ägare.

Som tidigare annonserats blev det en höstträff 9-10 november i Motala. Med viss skepsis lästes programmet om motormuseum och något porslinsmuseum ute i skogen. Men som Kjell Bergkvists rollfigur Yngve Johansson så träffande uttrycker i filmen ”Den bästa sommaren”– ”Man ska inte ha för höga förväntningar på livet, då blir man bara besviken.” Och faktiskt, jag tror ingen lämnade helgen med en känsla av besvikelse, snarare klar överraskning.

Efter lite inledande förvirring från hotellets sida blev det klarlagt att välkomnandet skulle ske på tredje våningen i hotellet, tillika högst upp. Marianne och Bengt hälsade församlingen välkommen till denna höstträff. Ett drygt dussin båtbesättningar var representerade, det vill säga cirka 25 personer totalt. Efter lite prat och presentationsrunda blev det så dags att trava över till Vätternakvariet, beläget på andra sidan parkeringen.

Där möttes vi av Alf Hultqvist som guidade oss runt bland Vätter-fiskar, deras liv och leverne. Det är alltid fascinerande med kunskap och Alf visste verkligen vad han pratade om. Totalt sex stora tankar med fisk passerades. Vi lärde bland annat känna ålarna Repet och Snöret, namngivna så efter sina respektive midjemått (om nu ålar har midja…).

Gäddan Gudrun vet att abborrar och kusinen (snor)gärs är taggiga eländen och äts bara i yttersta nödfall. Därav kunde husets abborrar husera i samma tank som Gudrun. Småfisken som Alf släppte i var däremot mycket begärlig och fanns sig snart på insidan av nämnda gädda.

Kräftor förekommer naturligt i tre kulörer; brun, blå och röd. Orsaken därtill är att de två senare varianterna saknar mörkt pigment och all deras avkomma blir då också av samma kulör. Trots att det är naturligt brukar det ändå bli rubriker i nätblaskorna när förvånade fiskare hittar ”färdigkokta” kräftor i burarna.

Vidare i samlingarna finns allt från sparkstötting med hjälpmotor till Ferrari Testarossa via gamla Rolls Royce, VW typ 1 som polisbil, Ford Anglia och säkert 30-40 olika bilar till. Hittade man till övervåningen fanns där ett 100-tal motorcyklar.

Ett rum var ägnat som fotomuseum. Det fanns en hel monter med modellflygplan, mobiltelefoner, Motalas stolthet, datorerna ABC 80 och 800 och mycket mer.

Eftermiddagen gick fort och middagen närmade sig. Många valde att gå och piffa till sig inför detta, vilket alltid är trevligt. På väg in i restaurangen fick vi en sönderklippt bild i handen. Varje bild bestod av fyra pusselbitar och man skulle alltså finna sina tre kompisar. Enkelt och trevligt då bordsplacering alltid kan bli lite krystat.

För att om möjligt göra det lite svårare serverades lite gott bubbel och snittar av grovt bröd med någon gegga uppepå.

Papperspusselbit, glas och snitt… det är inte helt enkelt att hantera på två händer. Men båtfolk viker inte ner sig för lite utmaningar. Skål utbringades och platser intogs. Då man vid anmälan hade valt vad man ville äta gällde det bara att försöka komma ihåg. Valen var ändå ganska få, kött och potatis eller fisksoppa.

Som alltid när människor som älskar sina båtar träffas blev det mycket samtal om resor, hamnar, tips om förbättringar och så klart – seglingsberättelser. Det finns en genuin vilja att dela med sig av egna erfarenheter bland OE-ägare. Det är kanske inte unikt för just OE-seglare, men det hjälper verkligen att bygga en märkesmedvetenhet. Våra båtar må vara ritade för 50 år sedan, men de har en inneboende charm som nyproducerade flytetyg saknar.

Klockan gick och framåt 22 började en del troppa av. Det var fyrfotavänner som behövde tillsyn eller så var man helt enkelt lite trött efter en mycket fascinerande första dag.

Gissningsvis det vanligaste uttrycket på söndag morgon då gardinerna drogs upp var ett ”Burr!” Ett vitt täcke, kallat snö, täckte marken. På med tjocktröja och underställ om vederbörande förutseende hade packat det. Det hade de flesta inte.

Frukosten var som frukostar är mest och det var återigen sällskapet som gjorde skillnaden. Mätta och än så länge varma var det dags att styra mot Godegård. Bilar varmkördes och rutor skrapades. Väl framme vid Godegårds bruk möts vi av Robert Wounsch. Ännu en av dessa eldsjälar som levande berättar om platsen och dess historia.

Som god ordningskvinna hade Marianne total kontroll på vem som beställt vad om minnet återigen svek. I takt med att värmen steg i köldnupna tår steg också samtalen och volymen på desamma. Maten och samtalen var goda men till slut började det rycka i allt fler. Marianne och Bengt fick en varm applåd för sin insats att dra ihop denna träff. Mycket uppskattat och både motormuseet och bruket var riktiga pärlor väl värda ytterligare besök.

Återigen, stort Tack till Marianne och Bengt som tog tag i denna helg!

Text Håkan Skogstjärna Bilder Máire Skogstjärna