Elvina

Elvina får ny köl

Det började med böldpest och slutade med en ombyggd köl…

Elvina är OE36 nr 1 från 1970. Byggd i Halden, Norge och färdigställd i Sverige. Vi har ägt henne sedan 1997 och är tredje ägare på henne. Vi gjorde en ordentlig epoxi behanding 1997-98 för att veta att vi hade en bra botten inför vår kommande långsegling.(sandblästring ner till gelcoaten). Det trodde vi skulle räcka, det är tur man inte vet hur framtiden ser ut…

Långsegling är att göra en fantastisk resa och upptäcka både nya platser och nya saker om sig själv. Och man lär sig sin båt utan och innan när man rustar den för det stora äventyret. Vi lämnade Sverige 2003 och har sedan dess seglat mest i varma vatten förutom första året i Europa. Första lyftet utomlands skedde på Lanzarote 2004 och redan då hade vi några små blåsor-böldpest. Vi karvade ut dom och gjorde en snabblagning av de vi såg. När vi senare var i Karibien 2006 hade vi sett hade vi hade fått blåsor på skrovet, nu fler till antalet och även större. Vi seglade upp till USA för att hitta en marina där vi kunde arbeta själva på båten. I Karibien har det blivit svårare och svårare att hitta en marina där man får jobba själv, utan att behöva betala. (för sin egen arbetskraft..)

Elvina kom upp på land på Brownells yard i Massachusetts som två långseglare rekommenderat åt oss. Där kunde vi göra vad vi ville utan att någon brydde sig eller skulle ha pengar. Ägaren till yarden sa flera gånger under vårt år på land att vi gjorde en 100.000 dollar refit på henne och skulle vi ha lejt bort arbetet så är det nog sant. Nu litar vi bäst på oss själva så vi gör hellre jobben för egen hand så vi vet att det inte blir något fuskjobb.

Blåsor som luktar ättika när man öppnar dom betyder böldpest och här fanns det ingen återvändo. Arbetet påbörjades.. Då vi hade mycket arbete även inne i båten delade vi upp jobben: Krilla var ansvarig för allt ombord och Gunilla för allt jobb på skrovet. Då Elvina hade både stora blåsor och många små valde vi att hyvla bort all gammal gelcoat. Det tog mig 4 dagar och armarna några dagar till för att bli normala igen..tungt arbete! Detta skedde i oktober 2006 och efter flera grundliga vatten sköljningar fick hon sedan stå och torka under vintern.

Elvina har en inplastad järnköl och vi hade rostfläckar på plasten så vinkelslipen åkte fram och nedre 30 cm av glasfibern kapades av för att det skulle få torka ut.Det var i det läget jag hittade en skruv på aktre delen..Det visade sig att trimrodret som sagts vara borta satt kvar. Det var bara överplastat och i sektionen mellan kölsvinet och trimrodret forsade vattnet ut när jag satte vinkelslipen där. No good.. Att åka över världshaven med en båt som har vatten inbyggt är inte så kloktså det var bara att gräva vidare..

 

Nu förstår jag varför ingen tagit bort trimrodret tidigare.. Det tog mig 3 dagar med vinkelslip, stämjärn och envishet att få bort det helt. Då uppdagades nästa problem; plasten bakom kölsvinet var väldigt gropig och hålig och att bygga nytt på det kändes inte bra. Jag fick ta bort all plast utanpå hela järnkölen för det var ett måndagsjobb överlag.

Någongång under våren förstod vi att det skulle kräva massor med jobb att få henne klar. Vi hade jobbat hos andra under vintern och våren men slutade med det och gav all vår tid till Elvina från den 22 juni. Så här såg kölsvinet ut när jag öppnat det:Ytan där var skrovlig och ful, de 3 synliga kölbultarna var överplastade men hade ingen plast mellan mutter och skruv, dvs gjorde ingen nytta överhuvudtaget. Nu vet vi att Elvina har 11 kölbultar och sannolikheten att vi ska tappa kölen är liten men ändock. Det gamla dåliga togs bort och jag plastade nytt så att kölsvinet är lätt att göra rent, och bultarna sitter ordentligt! Bilden visar hur det såg ut efter första lagret med matta.

 

Samtidigt slipade jag av båten och påbörjade spackling av alla ojämnheter. Ett jobb som tog sådan tid att en av yardens grabbar kallade mig för ”the sanding girl”.. För att få epoxi att fästa på järn måste man borsta in det ordentligt med en stålborste. Resultatet blev mycket bra och en bra grund att bygga vidare på.

 

I det läget hittade jag 3 skruvar till… jag har blivit rädd för skruvar som går in till osynliga platser i skrovet.. Denna gången var det på skäddan och när jag borrade upp hålen för att fylla dom fick jag blött sågspån tillbaka. Så det är inte en haj som tagit ett bett på skäddan, utan allt det som var angripet av röta.

Behöver jag säga att vi köpte epoxi för flera tusen kronor den sommaren? Här är kölsvinet stängt igen efter jobbet där. Målningen skedde inifrån sedan, Krillas jobb! Skäddan några veckor senare… Det tog 134 lager matta innan den var i linje med aktre delen igen.

Samtidigt pågick kölens arbete och det tog lite tid att fundera ut hur den skulle byggas upp igen. Första försöket såg ut så här, i linje med det jag tagit bort.Det kändes dock inte bra, det var svårt att få det att sitta och efter en del funderande gjorde jag en form som istället följde kölens linje. Den nya kölformen liknar mer övriga OE36:or än tidigare.Det är divinycell rakt igenom, av olika tjocklekar och ihop-limmade med epoxi 406 för att få maximal styrka och hållbarhet . De yttre lagren gjorde jag med den grå som är lättare att slipa och forma till. Med en så kallad fattigmanstving limmades den på plats.

 

Alla rostbruna fläckar är epoxi 407 som jag använde för att få skrovet jämnt efter hyvlingen. Att hyvla är ett effektivt sätt att få bort gelcoat men det ger mycket efterarbete. Slipa, spackla, tvätta-om och om igen… Eftersom vi var osäkra på hur mycket jag faktiskt tagit bort lade vi på en tunn matta över hela skrovet för att bygga upp det lite igen och få en stark yttre yta. Kölen fick 8 lager matta i botten och 5 på sidorna.

Då vi sett korrosion på skrovgenomföringarna (av brons, från -98) beslöt vi att ta bort dom och ersätta allihop med marlon istället. Vi sänkte ned dom för att lätt kunna slipa botten. Det fick Krilla göra med sin handöverfräs, den får jag inte röra än.. Hela kölen har fått matta och här pågår spackling för att få tillbaka formen igen.

 

Här är skrovet klart inför målningen, en mycket efterlängtad dag! Det svarta i fören är kolfibermatta, vi hade några remsor och för att få ytterligare styrka lade jag dom på framkanten, från vattenlinjen ner till kölen.Första lagret var en sealer, sen gul primer och sedan bottenfärg. I det här läget fick vi marinan att flytta henne så jag kunde göra om jobbet under stöttor och kölstöttningen som fortfarande hade den gamla plasten kvar.

 

När så skrovet nedanför vattenlinjen blev så fint så såg ju friborden hemska ut… Hon hade spruckit pga fukt i sprickor som frusit under vintern, och var krackelerad på många ställen. Så det blev att spackla, slipa, spackla och slipa mer för att få en fin yta att måla på.

Något vi har tyckt vart fel från start är att allt vatten som sköljer över däck först gått in i båten genom slangar för att sedan gå ut. Jag plastade igen hålen på däck, Krilla tog bort alla slangar inne och jag sågade upp 3 spygatter på varje sida. På det sättet har vi fått mer plats inne och behöver inte oroa oss för läckage. Vi målade henne, tillsammans, med ”roll and tip”-tekniken. 2 lager primer och 2 top-lager. Avslutande delen var ett finjobb.. Våra 2 förråd är med på bild där vi förvarade allt och även använde som workshop och blandade epoxi i etc.

Sjösättningsdagen i slutet av oktober var en underbar dag! Vi hade då jobbat från ca 8 varje morgon till när solen gick ner från 22 juni till 20 oktober, (alla dagar utom 4 då det regnade) med att göra Elvina till en sjövärdig båt redo för de stora haven igen. Hur många timmar det blev har vi inte räknat men vissa dagar kändes lätta, andra som att vi aldrig skulle bli klara i tid för att komma i sjön innan det var för sent att segla söderut.

Som ni förstår har vi gått genom mer blod, svett och tårar än vad som ryms i det här dokumentet men vi är otroligt nöjda med resultatet.När vi sedan seglade märkte vi en stor skillnad på farten. Vår teori är att den gamla längre kölen bromsade oss för nu gör vi 6-7 knop istället för 4-5 så vi har inte bara fått en säkrare båt utan hon har dessutom blivit snabbare också! Vi tillhör ju ”the little league” med hennes storlek men seglar faktiskt ikapp större båtar, kanske inte alla men en del i alla fall…

Nästa stora jobb är att göra om däcket som har tagit mycket stryk under årens lopp. Vi väntar på rätt tid för det..

Gunilla och Krilla