Olle Enderlein (1917-1993) är en av de få svenska båtkonstruktörer som nått världsrykte. Han hade en osviklig känsla för linjer, proportioner och detaljer och blev framförallt känd för sin mästerliga förmåga att rita vackra båtar. Han ansåg själv att vackra båtar även seglade bra. Hans intresse för formen gällde inte bara båtarnas exteriör utan lika mycket inredningarna, där han blev en nydanare. Utmärkande för Enderlein var också hans förmåga att åstadkomma konstruktioner som präglades av funktions- och säkerhetsmedvetande.
Olle Enderlein föddes i Norrköping 1917. Släkten var finsk men anfadern härstammade från tyska Sachsen. Hans pappa var övertullkontrollör i Norrköping och det var också där han växte upp. Familjen hade sommarställe på en ö i Bråviken och där kom Olle Enderlein tidigt i kontakt med skärgården, sjön och båtlivet.
Efter gymnasieutbildning utbildade han sig till ingenjör. Att rita båtar blev för Olle Enderlein en hobby som så småningom blev ett yrke. Vid 27 års ålder sade han upp sig från sitt ”vanliga” arbete på Archimedes i Göteborg för att i stället bli professionell båtkonstruktör. Enligt egen utsago slutade han då att arbeta. Båtritandet blev dock lika mycket en livsform som ett yrke. Han var tillbakadragen och yttrade sig sällan offentligt. Hans uttrycksmedel blev formspråket. Han var lika mycket konstnär som konstruktör. Han var den borne esteten.
Enderlein behöll och utvecklade under hela sitt liv intresset för båtar och båtkonstruktioner och ritade själv ett par hundra olika båttyper ett svårslaget rekord. Ritningsarkivet omfattar ett hundratal konstruktioner. Repertoaren hade stor bredd från små kanoter och jollar upp till Hallberg-Rassybåtarna HR 35 Rasmus, HR 352, 38 och 382, ketchen HR 41 samt HR 42, 45 och 49.I registret mellan de minsta och de största finns en hel rad kanske ännu mer kända konstruktioner. Till dessa hör förstås OE-båtarna (OE 32, OE 36 m.fl.) men också motorseglarna Monsun 31 och Najad 34 samt segelbåtarna Misil, Mistral, HR 26, HR 312, Nord 80, Shipman 28, Mistress 32 och flera andra. Många av dessa båtar seglar fortfarande.
KSSS och kappseglingen
Människor har seglat så länge vi känner till. De har seglat för sitt bröd och för nöjes skull. Även den speciella form av nöjessegling som kallas kappsegling har många år på nacken. Sporten uppkom i England på 1700-talet och kom så småningom till Sverige, där Svenska Segel Sällskapet bildades år 1830. När Oscar II inträdde i sällkapet, bytte det namn till Kungliga Svenska Segel Sällskapet, KSSS, och fick tretungad flagga.
Båtsporten i Sverige fram till början av 1900-talet hade ett betydande inslag av bankappseglingar på skyddade vatten och de båtar som såg dagens ljus utformades för att kunna hävda sig i dessa tävlingar. Det innebar att båtarna ofta var snabba men samtidigt bräckliga, obekväma, djupgående och inte särskilt sjövärdiga. De var inte lämpliga för annat än just kappsegling, dvs. kortvariga seglingar i kända och skyddade vatten. (Havskappsegling var då en ännu oprövad tävlingsform.)
Kryssarklubben
Som en motkraft mot denna utveckling bildades år 1923 Svenska Kryssarklubben, som i stället ville värna om långfärdssegling och vad man kallade turistsegling. Detta krävde andra typer av båtar mera sjövärdiga och bekväma även för längre turer med vanliga människor som besättning, dvs. familjebåtar.
Olle Enderlein var sex år gammal när Svenska Kryssarklubben bildades. Han var redan i denna ålder passionerad av båtar och befann sig alltså i startgropen för den utveckling av ett helt nytt båttänkande som snart skulle ta fart. Han kom att lämna många och bestående bidrag till denna utveckling.
Kappseglarna hade tidigt utformat olika mätregler för att olika typer av båtar skulle kunna tävla med varandra på ett någorlunda rättvist sätt. RORC-regeln (Royal Ocean Racing Club) tillkom tidigt och fanns i oförändrad form från 1931 till 1970. Den ersattes då av IOR-regeln (International Offshore Rule). Den utarbetades av en kommitté med underlag från bl.a. Olle Enderlein.
De första havskappseglingarna arrangerades i USA omkring sekelskiftet. Det dröjde dock till 1920-talet innan de stora havskappseglingarna bl.a. Fastnet Race började. Till Sverige kom havskappseglingarna på 1930-talet. KSSS företrädde dessa, medan Kryssarklubben intresserade sig för långfärdssegling. Det rådde dock ingen motsättning mellan de båda klubbarna. Orsaken till detta var bl.a. att svenskarna inte var särskilt intresserade av extrema kappseglingsbåtar. Man ville i stället ha sjövärdiga familjebåtar av måttlig storlek som även kunde användas för kappsegling. KSSS och Kryssarklubben fick därmed ett gemensamt intresse av att utveckla sådana båtar. Olle Enderlein kom att spela en viktig roll i detta utvecklingsarbete.
Från hobbyritare till professionell konstruktör
Enderleins idéer hade sedan 1940-talet påverkat den allmänna uppfattningen om hur båtar skulle vara utformade. År 1944 vann Enderlein i konkurens med 18 andra konstruktörer första pris i Kryssarklubbens tävling om en båt som skulle kunna byggas med tre olika akterkonstruktioner. Förslaget hade namnet Gudingen och förstapriset var 900 kronor.
Enderlein tog även ett par hedrande tredjeplatsplaceringar i engelska konstruktionstävlingar och han insåg att hobbyritandet kanske skulle kunna leda till yrkesverksamhet. År 1947 blev han övertygad om att så skulle bli fallet. Han vann då första pris i tidskriften Yachting Worlds stora internationella konstruktionstävling i konkurrens med 48 etablerade konstruktörer från de stora seglarländerna. Den vinnande konstruktionen var en 35 fots långfärdseglare. En vacker båt och utmärkt seglare sammanfattade tävlingsdomarna. Förutom äran fick Enderlein 50 pund i prispengar.
På 1950-talet uppmärksammades Enderleins konstruktioner alltmer i svenska och tyska tidningar och tidskrifter och han blev en efterfrågad konstruktör. År 1955 fick han KSSS´ guldmedalj och 1961 Kryssarklubbens Tore Herlin-medalj för sina båtkonstruktioner.
Den idealiska långfärdsbåten
I slutet av 1960-talet diskuterades inom Kryssarklubben hur en idealisk långfärdsbåt borde vara konstruerad. Få av de dåtida konstruktionerna tillgodosåg de önskemålen man hade på den sådan båt. Kryssarklubben vände sig därför till tre konstruktörer för att få fram underlag för fortsatta diskussioner. En av dessa tre var Olle Enderlein.
OE-båtarna utgör några av de båttyper som Enderlein ritade under 1960-talet och därefter. De är sinsemellan olika men har alla påverkats av de diskussioner som Kryssarklubben initierade under 1960-talet.